Rakt Upp och Ner

Snart är det sängdags.

Imorgon är första morgonen på länge som Mannen skall föra Dottern till dagis. Inget speciellt med det, men de startar hemifrån redan efter 7:00 så det blir tidig väckning. 

Varför i hela fridens dar skall hon upp och iväg så tidigt då jag ändå är hemma?

Främst är det frågan om rutiner och om att vi faktiskt bör komma upp på morgnarna, eftersom vi till och från på grund av bland annat ledigheter men tyvärr också sjukledigheter levt lite så där vid sidan om klockan. Man har inte vart tvungen att gå i säng så tidigt, vilket fört med sig lite längre sovmorgnar och dagisfria dagar lite hur som haver. Men eftersom M nu börjar arbeta igen, så tänkte vi rätta till det här nu också så småningom under våren. Sommaren är en annan femma, då är Dottern antagligen hemma hela sommaren innan hon börjar förskolan. Ifall jag är hemma vill säga.

Andra orsaken är den ekonomiska aspekten, eftersom M kör den vägen på väg till arbetet så blir det sålunda inte en extra runda ca. 20 km en timme senare för mej, ja för så långt från stan bor vi.

Men nu sitter jag här i köket med en kopp hett te framför mig och nämns inte skynda på kvällsrutinsrumban för nu ser M och Dottern på "Hauskat kotivideot" (Roliga hemgjorda videon eller vad det nu heter på svenska) och skrattar innerligt och hjärtligt tillsammans.

Redan det att de sitter tillsammans och kommunicerar som tidigare, far och dotter, med en intensivitet som varit försvunnen länge. Då allt varit tyst eller fyllt av tunga tankar och suckar. Man kan liksom TA på glädjen och känna luften vibrera av samförstånd och lika sinnighet. Det får mina ögon att tåras och jag känner en stor tacksamhet. Över att vi, trots alla bakåtslag är tillsammans. 

Kunde jag, skulle jag, fånga skratten som snabbt tar sig in till köket på burk och spara dem till stunder då de kanske skulle behövas. Ta fram burken och pyttelite lätta på locket och lyssna till stojjet och skratten för att sedan igen stänga locket, spara på melodin. Men å andra sidan, de där skratten är till för att flyga fria, till att höras och att glädjas av. Här och nu.

Tänk att så lite, en stund tillsammans kan ge så mycket både till dem där i vardagsrummet och till mej som bara lyssnar och småmyser för mig själv. 

I väntan på nya skratt.