Rakt Upp och Ner

Nu då jag själv, för stunden är arbetslös tycker jag att jag mycket väl kan ta ställning till hur jag personligen tycker att saker och ting borde skötas i vårt lilla land som hela tiden tycks styra alltmer ut på sjufamnars vatten.

Visst, yttrandefrihet angående detta har man även då man arbetar, men då står man de facto ofta i den situationen där de som inget arbete har, bestämt anser att du skall inte ha en åsikt för du har ett arbete, du vet absolut ingenting om hur det är att vara arbetslös eller att vara fattig så HÅLL KÄFTEN! Det är bara att följa med olika diskussioner på nätet så är man på rade med den saken. Men jag kan inte klandra dem, i en desperat stund eller på kanten till ett ofantligt djup där följande steg obönhörligt bär utför eller om man kanske redan står där nere i mörkret på bottet utan att hitta en väg upp, då skulle jag också tänka så.

Då känner man sej faktiskt lite skyldig. Att jag har det så bra att jag har ett arbete att gå till och kanske någon gång en extra euro jag kan använda till något helt oväsentligt eller kanske överraska någon med en oväntad gåva.

Men det har nog varit mera undantag än regel om jag kunnat göra det, alltsom oftast har pengarna gått till lån, räkningar, mat och andra nödvändiga utgifter. På tal om detta så ser vår Paris-kassa fortfarande oroväckande skral ut, en tionde del av småpengsflaskan är fylld och så som läget är nu, lär den inte fyllas heller. Oberoende så anser jag redan det att man kunnat betala räkningarna, att man haft mat på bordet och en renbäddad säng i ett någolunda varmt hus har varit en stor lyx. Jag vet inte om jag ens behöver  nåt mer........

Men för att återgå till saken:
Rätt snabbt kollade jag upp på nätet, tex. i Nyland kan EN TE-byråtjänsteman HA UPP TILL 600 ARBETSLÖSA ARBETSSÖKANDE! ( http://www.mtv.fi/uutiset/kotimaa/artikkeli/te-toimiston-virkailijalla-jopa-600-asiakasta-ministeri-en-voi-taikoa-rahaa/5216302 ) vilket betyder att om man spetsar till det (vilket inte alls är så värst tillspetsat med tanke på omständigheterna):
Om denna tjänsteman skulle träffa 5 kunder/dag så skulle det gå åt 120 dagar för att ha gått igenom alla kunder. Eftersom vi har ca.220 arbetsdagar/år så skulle hon kanske just och just hinna träffa samma person TVÅ gånger/år! TE-byrån om någon instans borde vara den som stöder då man faller utanför arbetsmarknaden., alltså åt helvete är det!

Personligen tror och vet jag att största delen som arbetar inom denna sektor skulle vilja hjälpa den arbetssökande, alla arbetssökande, men så som det ser ut idag dras det hela tiden in på TE-byråns personliga serviceutbud, dvs. allt sköts mer eller mindre via telefon eller nätet och resurerna stramas åt så det finns det helt enkelt inte TID eller möjlighet att ge personlig service hur mycket än viljan finns. Vilket betyder att en stor del av förändringsförslagen här nedan som jag själv tror skulle ge resultat är VÄLDIGT beroende av att ovannämnda ofattbara realitet borde ändras på! Men nu går jag inte in på den förändringen utan koncentrerar mej på de arbetslösa:

Det som många arbetslösa verkar förbi ser eller inte bryr sej om är att pengarna man lyfter inte är inkomster, utan stöd som skattebetalarna på sätt eller annat står för. Man tycker kanske att det inte lönar sej att arbeta om inte lönen är minst XXXX euro/månad, men tänker inte på att det finns massor av människor som inte förtjänar mycket mer efter kostnader för arbetsresor, dagvårdsavgifter med mera. Man orkar kanske inte heller bry sej om långtida konsekvenser, att man tex. i något skede står med en evinnerligt liten pension då man inte införtjänat någon. Vilket betyder att man får traggla på minsta minimi till dödedag. Vilket hemskt scenario!

Så småningom börjar den här "trenden" också utvidgas över generationsskiften; där mamma och pappa varit arbetslösa och inte haft så värst panik med att bryta situationens gång är det lättare för barn att anamma samma livsstil dvs. leva på samhället. Och kompisarna, det är helt okej att sitta utan utbildning, utan jobb, spela eller jamma nätterna igenom och sova om dagarna......det är dagens melodi, YO MAN, vi lever bara EN gång!  Inte okej för alla, men många.

Så var står jag i denna dystra melodi som bör ändras från moll till dur?

Då den arbetslösa personen ifråga faktiskt fått det personliga stöd han/hon behöver och lyft arbetslöshetsunderstöd i ett år, men kanske inte ändå hittat en lösning som bär långsiktigt eller int går att förverkliga just då, men hoppeligen undgått alla helvetiska scenarion jag just nämnde, då skulle han/hon börja lyfta så att säga en medborgarlön som samtidigt medför en skydighet att på sätt eller annat delta i att upprätthålla vissa funktioner i samhället.

Tex. genom att hjälpa inom de områden där man nu med ljus och lykta söker frivilla som vill hjälpa till då det dras in på resurser. Som exempel inom väntjänsten, som stödperson för unga, som tillfällig bärplockare om man njuter i skog och natur, som extrahjälp att skuffa snö eller klippa gräs, göra naturstigar, gallra skog mm. som hjälp vid en Arbiskurs eller som gesäll inom en branch man vill utbilda sej inom osv. osv. Viktigt vore att man samtidigt parallellt med detta hela tiden gör uppföljning och tar i beaktande vart personen i fråga är på väg, vilka målsättningar han/hon har och att arbetserfarenheten ses som en merit, inte som belastning. 

Personligen tror jag att man på så vis skulle minska på alla de problem som följer långtidsarbetslösheten i spåret, människan skulle som helhet vara friskare, man skulle inte isolera sej eller ha dygsrytmen åt helvete, inte dricka varje dag, inte på samma sätt belasta sjukhälsovården vilket, om det tex. blir frågan om svåra och djupa depressioner är mycket kostsamma för samhället, ekonomin skulle småningom stabiliseras och även inom den sektorn skulle man få stöd för att få pengpungen på rätt köl.  Ja exemplen är många men sanningen är att långtidsarbetslösheten  nästan alltid går hand i hand med andra problem. Vilket som sen kom först, ägget eller hönan?

Nu har ju jag inte gjort någon som helst beräkning på hur mycket detta skulle inverka rent ekonomiskt dvs. i euron euron och euron, men så här med vanligt sunt förnuft så har jag dragit vissa slutsatser:

Medborgarlönen skulle medföra mindre skatteprocent, man skulle införtjäna pension mm. Man skulle inte göra fulla dagar, utan ett visst timantal, beroende på bransch och aldrig under minimilön. Tex inom väntjänsten om normal minimilön är 10€/h så skulle man jobba ca 3h/dag dvs. om arbetsmarknadsstödet skulle vara som idag, ungefär 32€/dag. Vilket betyder att det inte skulle vara frågan om slavgöra utan man skulle behandlas som alla andra, men också ta sitt ansvar och göra skäl för pengarna man får!

Eftersom man skulle betala mindre skatt skulle också köpkraften öka. Och eftersom det är BRUTTO-inkomsterna som räknas vid både dagvårdsavgifter och bostadsbidrag så skulle de inte ändra eftersom inkomsterna inte just i det här skedet av livet skulle vara större -> bidragen skulle få vara kvar. Å andra sidan, beträffande utkomststöd så skulle man kanske inte ha rätt till det, men själv anser jag att den förmånen skall nyttjas då man faktiskt behöver pengarna, inte för att man kan.

Till sist i min lista, men inte minst finns de som om och om igen försöker ta sej ur detta, sätter on arbetsansökningar om och om igen, deltar i kurser och utbildningar, aktiverar sej genom hobbyn, faktiskt ger ALLT för att komma (upp och) vidare. Man kan inte annat än lyfta på hatten, jag TROR och VET att de till slut lyckas. Bara man orkar tro på sej själv och framtiden, på en bättre framtid. Men också de skulle säkert ibland behöva det stöd jag nämnde om här uppe, om inte annat än då man satt in 40 arbetsansökan och fått 40 "Tack för visat intresse, men tyvärr......." Men som sagt, man kan inte annat än lyfta på hatten!

Jag tror i alla fulla fall att människan skulle MÅ bättre att ha någonting att göra, familjen skulle må bättre, man skulle ha en plats i samhället, vidga sina kunskaper, sina sociala kontakter, öka möjligheterna att hitta lösningar som baserar sej på försök (ibland kanske också misstag) och erfarenheter, man skulle ha någon med yrkesmässig kompetens som stöder och som opartiskt kan hjälpa en att hitta en bra lösning.

SÅ
detta är mina tankar kring ämnet ifråga, säkert finns det många om och men och undantag, men likväl min åsikt.