Rakt Upp och Ner

Mitt arbete tog slut vid årsskiftet. Jag som länge arbetat inom samma organisation vaknade upp till realiteten där jag inte längre behövde stiga upp 05:15 på morgonen för att hinna med allt från att ta ut hunden, göra en slarvig make-up, få till håret och fixa ätbart att ta med på arbetet, medan klockan obönhörligt tickar iväg *tick-tack*.

Väcka dottern (vilket inte alla gånger visat sej vara så lätt), ha ett jättebra tålamod medan hon klär på sej, gäspar, blir sittande utan att riktigt komma igång, kolla att hon har allting med till dagis; utekläder, extrakläder, mjukisdjur osv. hjälpa att bylta på ytterkläderna, vilket många gånger orsakade svett och svordomar, herregud vilken mängd *tick-tack*

Starta bilen, på med värmen, skrapa rutorna, kolla att inte snön hittar in under byxbuntarna, kolla en extra gång att man fått allting utsläpat, lamporna släckta, ytterdörren låst och att dottern sitter bekvämt på baksätet med säkerhetsbältet fastknäppt *tick-tack*

Så iväg ut till riksväg 8 för att iband ha tur med att kunna svänga ut direkt utan att stanna, medan vi andra gånger fått sitta där i 10-15 minuter innan det öppnat sej en lucka i trafiken. Så gasen i botten, in till stan, hitta parkeringsplats vid dagis, ta flickan i ena handen och grejerna i den andra, ut i kylan och in i värmen - godmorgon, godmorgon, här kommer en trött flicka som behöver en famn att morgna sej i - av med ytterkläderna, på med innetossorna - mamma älskar dej, ha en bra dag vännen, vi syns på eftermiddagen - tack och hej, ut i bilen, dra andan, kolla klockan, starta bilen och iväg mot arbetet som fanns 46km hemifrån  *tick-tack*

Full rulle hela dagen, i ungefär 8,5 timmar: klienter, möten, dokumentering, telefonsamtal, besök hos företag och olika myndigheter, diskussioner, skloningar mm. och javisst mat och en massa skratt *tick-tack*.

Sedan samma rutt som ovan fast i omvänd ordning, snabb butiksrunda, hemma vid 17:00, ut med doggen, eld i spisen, mat och annat som hör vardagen till samt umgänge med familjen *tick-tack*

Till slut i säng, godnattsaga, puss, puss, puss och kram och så småningom iväg på äventyr med John Blund.

Inget märkligt med detta, så gott som varje småbarnsfamilj känner igen vardagslunken.

Men ÄNDÅ

Känslan var tudelad; eftersom jag arbetat med långtidsarbetslösa människor som även haft mycket andra problem (psykiska, fysiska, problem inom familjen, alkohol- och/eller drogmissbruk, ekonomiska problem mm.) så kändes det väldigt skönt att för stunden få stänga dörren och enbart tänka på sej själv.

Men å andra sidan, jag har arbetat sedan jag var 14 somrar gammal och har bara varit hemma då jag varit mammaledig eller under väldigt korta perioder (några månader) innan följande arbete dykt upp, så det kändes konstigt att inte längre ha ovannämnda, rutinerade vardag att snurra. Ja känslan var lite som att bli stående på land och se båten puttra förbi utan att, som vanligt plocka upp mej. Bortglömd, ensam.

Allra mest saknade och saknar jag nog arbetsgemenskapen, kollegorna, alla tokroliga situationer, skratt och minnen, men även känslan då man verkligen kunnat hjälpa och hittat hållbara lösningar tillsammans med klienter som redan, åtminstone delvis gett upp hoppet om en bättre framtid. Också friheten att utveckla sej själv och olika arbetsmetoder, det hade inte lyckats utan en bra arbetsgivare. Samt ett bra förtroende där man öppet kunnat prata om egentligen allt. Visst saknar jag dem också. Ja allihopa.

Men ÄNDÅ

ändå tror jag att allt har sin tid, tid att hjälpa andra och tid att stanna upp och hjälpa sej själv, så man åter igen blir hel och stark. Överlåta båten till någon som just nu hittar de rätta vindarna och vågorna, tankar båten då det behövs, putsar och fejar. Medan jag själv, osminkad, med rufsigt hår, sätter mej ner på stranden och vinkar leende mot båten som varje dag kör förbi. 

Utan klocka.

(bilden tagit från nätet).