Rakt Upp och Ner

Så mycket har hänt, både på gott och ont, sedan jag senast har bloggat.
Händelser jag ännu processar, men som kanske, hoppeligen, så småningom hittar sin väg till pappers, endera rakt ner i skrivbordslådan eller till världens kännedom. Det här är ändå en början. Att jag igen hittat skrivarglädjen.

Jag har varit välsignad med mycket lycka och glädje under mitt liv, barn, familj, man, hus och hem, släkt och vänner, arbeten jag trivts med, kreativitet och en humor jag aldrig skulle byta bort. Visst har det funnits större och mindre motgångar, men nu under de här senaste åren har både min själ, mitt hjärta och mitt förstånd gjort kullerbyttor jag aldrig, aldrig velat göra, där jag gång på gång slagits till marken utan skyddsutrustning över huvudtaget.

Mitt äktenskap var i ett skede så gott som över fast jag kämpade på som en galning för att hålla ihop allting, ekonomin var spänd, huset behövde en ordentlig remont på grund av förra ägarens klåperi och arbetet jag gör krävde en insats på 100%. Allt det där höll jag på något konstigt sätt ihop och kämpade på, men då jag såg döden i vitögat på ett alltför jävligt sätt och på alltför nära håll, utan att kunna göra något åt saken, då stannade världen.

Jag har gråtit, känt både sorg, hopplöshet och ilska, bett alla högre makter om hjälp, varit ångestfylld och rädd men tack och lov ibland också fylld av jävlar anamma. MYCKET jävlar anamma! Annars skulle jag inte stå här idag utan säkert slå huvudet i väggen i ett dårhus nånstans.

Jag har tvingats ner på knä, mina drömmar har spräckts, mörka, tunga moln har dragit fram över min och mina käraste himmel, där ingen vetat vilken dörr som kommer att öppnas här näst. Jag har ibland krypit ner under täcket om kvällarna med en önskan om att jag skulle vakna på nytt om, typ ett år, då allt vore bra och livet lekte, men sedan återigen vaknat till en vardag jag aldrig velat ha.

Jag såg människan med glimten i ögat titta tillbaka på mej i spegeln var eviga morgon. Glimten försvann så småningom, leendet dog ut och ersattes med något jag aldrig vill se igen, ett skal med lite pusselbitar på bottnet som förtvivlat försökte hitta sina platser igen. Jag såg en människa så trött att jag så här efteråt, då trycket lättat lite, inte fattar att jag ens orkade borsta tänderna eller kamma håret. Ja, det gjorde jag väl inte heller.

Inom mej visste jag redan långt tidigare att tåget startat sin spiralfärd ner mot helvetet. Det tuffade på hur mycket jag än drog i nödbromsen och brydde sej inte ett skit i att fler och fler så småningom spydde galla. Vissa saker kan vi styra, andra tågrutter halkar vi in på oberoende av vilken biljett i livet vi trott att vi köpt. Där hjälper det inte om vi sitter fisförnäma i första klass eller instänga på den stinkande, skitiga toaletten. I nedförsbacken halkar alla ohjälpligt ifall det är för halt.

Men för att inte göra detta till en oändlig klagovisa så vill jag ändå berätta att för första gången på mycket, mycket länge känner jag hopp och glädje. Hopp om en ljusare framtid, där jag och de jag älskar allra mest kan andas igen och njuta av livet. Glädje över att värmen kanske ändå är på väg, trots en kylig sommar. Att jag dyrkat upp låset till toaletten och tagit mej ut därifrån.

Att sitta på tåget på väg upp från mörkret är faktiskt som att en tidig sommarmorgon sätta sej vid havet insvept i en varm ylletröja med en kopp hett te värmande i händerna. Dra in den salta havsdoften, höra vågorna klucka mot stranden och sjöfåglarna vakna till liv efter en lång natt. Med en vetskap om att dimman så småningom släpper sitt tag om världen. Att jag ändå till sist och slut LEVER och solens strålar värmer upp min frusna värld .

Jag är klokare och väldigt mycket mera ödmjuk inför livet än tidigare. Jag vet att varje dag är en gåva där små ting och handlingar betyder så oändligt mycket, både för mej och för andra. Jag kan inte ändra på någon annan än mej själv, men nu är jag medveten om hur mycket det betyder och stannar upp och tänker efter innan jag tutar och kör.

Nu tuffar tåget på mot rätt håll, det känner jag. Som Skorpan sa till Jonatan då de var på väg till Nangilima; "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset".

Fast jag är inte på väg varken till Nangilaja eller Nangilima, min värld finns här och nu, men ljuset, jag ser ljuset.