Rakt Upp och Ner

Om jag någongång kommer att bli välsignad med barnbarn så har jag lovat mej själv att jag skall bli en BRA mormor, en så där PASSLIGT bra mormor.

En mormor som finns där för sina barnbarn, leker, berättar sagor, pysslar och kanske också busar lite. Om jag nu inte blir mormor först jag är så gammal att busandet med stor sannolikhet kan förvandlas till brutna ben.

Som mormor skall jag berätta SPÄNNANDE sagor, med prinsessor, drakar och kanske något monster. Jag skall göra det med min alldeles speciella sagoröst som får det att pirra i magen och barnbarnet att darra av förväntan. Jag kommer, om det bara är möjligt, gärna att sova några nätter brevid mina barnbarn då vi träffas, fast då får jag kanske tänka lite om beträffande sagoinnehållet så vi sover över huvudtaget. Vild fantasi är nämligen något som jag haft sedan barnsben och det ser ut att ha blivit överfört åtminstone till yngsta dottern. Så vi får se med innhållet ifall JAG ansvarar för nattsömnen.

Vi skall också baka tillsammans jag och mitt barnbarn. Vi skall göra bulla som vi sedan packar ner i en korg tillsammans med en flaska saft och så går vi på picknick ner till havsstranden. Kanske letar vi lite mask i trädgårdslandet och tar vi med ett metspö ifall vi fick någon fisk Men det där att sätta mask på kroken är inte riktigt min grej, jag tycker SYND om masken så kanske vi sätter bulla som bete. Så skulle vi sitta där brevid varandra på en rutig filt, kisa (t-j-i-s-a) i solen och berätta hemligheter för varandra. Och så släpper vi ut maskarna i trädgårdslandet då vi kommer hem, för vi har hjärtat på rätt ställe och att släppa ut maskar ur fångenskap är något man alltid kan känna sej stolt över. Och så förundrar oss över hur dom snabbt gräver ner sej i myllan. Antagligen i blotta förskräckelsen.

Jag ser det som ett previlegium att få berätta för mitt barnbarn om min mormor och morfar. Och farmor. Min farfar kan jag inte berätta så mycket om för jag var så liten då han gick bort att jag aldrig egentligen lärde känna honom. Om min egen mamma behöver jag inte berätta så mycket, för hon skall leva för evigt så hon får själv berätta, om sin barndom och sina mormorar och morfrar.

Så på tal om MIN mamma, Dotterns mormor, då hon kommer hit ställer hon inte igång med att städa eller laga mat (utom ibland) eller göra andra långrandiga vardagssysslor. För övrigt hatar hon att torka damm, ja städa är inte hennes grej. Så vi låter skiten vara. I huset alltså, inte min mamma, för hon är bäst just så där som hon är, ingen hysterika som skall ta tag i allting, putsa och feja. Nej hon leker med flickan, spelar spel, läser godnattsagor och andra sagor och ännu fler sagor och spelar ännu fler spel. Och ritar en massa kor, hus, bilar, cyklar, flickor, grodor och apor, allt mellan himmel och jord som Dottern kommer på. Hon orkar ge ännu mera fart då tösen redan gungar nästan ända upp till grantopparna och tjutande ber om meeeera fart. Hon pratar med Dottern i det oändliga, eller kanske främst lyssnar eftersom Dottern är välsignad med en lika stor talartalang som sin mor. Men i allafall, hon gör det allra viktigaste en mormor kan göra. Hon FINNS där och är närvarande just den stunden, de timmarna och dagarna.

Det är sådant här en mormor och morfar skall finnas till för, att göra det där lilla extra, som man sedan, då man växer upp och blivit väldans vuxen och livet är fyllt av en massa "måsten" och "hinnas", kan minnas med värme. Kanske behöver man krypa in i de minnena någon gång då man har det extra jobbigt eller bara annars drömma sej tillbaka. Och som mormor behöver ju inte jag heller vara så himla förståndig för jag har rätt att vara lite råddig och gammal. Eller kanske heller lite äldre. Inte gammal. Och ännu är jag ju en bra bit ifrån att bli ens lite äldre.

Att en SÅDAN mormor skall jag också bli. Fast jag skall bo lite närmare mina barnbarn än Dotterns mormor gör (eftersom HENNES dotter (viftar med handen och säger hepp!) flyttade så himla långt bort). Så där PASSLIGT nära.