Rakt Upp och Ner

Hej!

Jag gjorde för en tid sedan en blogg med annat namn och annan adress, men av någon underlig anledning så valde jag den här i stället nu då jag började skriva på nytt.

I några dagar har jag nu funderat på hur i all fridens jag skall få texterna flyttade från den här bloggen och insatt i den andra. Men IDAG lyckades jag så nu hoppas jag att ni glömmer den här adressen och i stället börjag följa med den andra.

Här kommer den andra adressen:
En teskedsgummas liv och leverne

( http://www.enteskedsgumma.blogspot.fi )

- Man skall inte göra det enkelt, om man bara har chansen att göra det invecklat :) -.-

De trapporna, de dörrarna, det väntrummet i vilket jag väntade innan någon kom emot mig för att öppna följande dörr så jag kom in på intensiv-avdelning.....den sträckan och de rutinerna, de glömmer jag aldrig.

Väggsummern som väntade på att man skulle trycka till så den kunde vidarebefordra meddelandet att nu är hon här. Igen.

Dörrarna som med ett tyst pysande gick upp så man kom vidare och lika tyst stängdes bakom en. Från en högljudd värld till en betydligt tystare. De dörrarna, stora, tunga med ett fönster högst upp, har nog släppt igenom många människor med lika många historier. 

In....ut.....in.....ut. Pschhhh, pschhhhh....

I det annars så sterila väntrummet fanns det en spegel upphängd ovanför lavoaren där man decinfierade händerna. Så att man kanske kunde fräscha till sig lite innan man gick in för att träffa en människa som troligtvis inte ens visste att man kommit dit. För mig betydde den spegeln ingenting, personen i den var en främling, jag visste inte över huvudtaget vad hon hade där att göra. Inte jag heller för den delen. Men lika troget som jag, dök också hon upp åtminstone en gång per dygn. Främlingen i spegeln, blek med tomma, trötta ögon.

I det väntrummet fanns det också en rad med stoppade stolar, där jag många gånger var tvungen att sitta ner, ibland med en sköterska för att få höra hur han mådde eller bara få ventilera mina känslor. Ibland också ensam, för att bara gråta tyst en stund. Så trött. Så TOM på tankar, vettiga tankar. Så som främlingen SÅG UT i spegeln, så KÄNDE jag mig.

Jag undrar hur många levnadsöden som fanns inskrivna i det väntrummets atmosfär? Glädjetårar, sorgetårar, så-in-i-helvetes-tröttatårar, förtvivlan, uppgivenhet, hopp och förväntan. Ett slut, en början, en evighet. Alltid känslor på ytan. Eller så inga alls.

Det väntrummet var som en sluss, en VIKTIG sluss som skilde två världar från varandra. Än gick man åt det ena hållet till en tyst värld, där maskinerna stod för allt livsviktigt, där tiden stod stilla. Eller så åt det andra hållet till världen utanför, men liv. ljud och rörelse, där allt flöt på som vanligt.

Genom den slussen gick jag varje dag, precis varje dag i en månads tid. Jag minns känslorna som om det var igår, men kommer inte, hur jag än funderar på vilken FÄRG rummet och stolarna hade. Jag som satt där på de stolarna otaliga gånger och gick genom det rummet minst sextio, kanske åttio gånger. Rummet var inte grått, inte stolarna heller, för jag minns precis vad som stod var, men färgen, den är som bortspolad......Konstigt, ju mera jag försöker komma ihåg, desto svårare är det att minnas.

Fast färgen kanske inte har så stor betydelse, inte just där, som inkörsport till just DEN avdelningen. Där kampen om liv eller död är ett dagligt faktum.

Så jag tror jag döper väggarna till beige och stolarna till sommarängsgröna. Inom färgpsykologi får man lära sig att det i första hand är den gröna färgen som inger lugn och harmoni. DET önskar jag alla som fördas genom dessa dörrar, genom det väntrummet.

Snart är det sängdags.

Imorgon är första morgonen på länge som Mannen skall föra Dottern till dagis. Inget speciellt med det, men de startar hemifrån redan efter 7:00 så det blir tidig väckning. 

Varför i hela fridens dar skall hon upp och iväg så tidigt då jag ändå är hemma?

Främst är det frågan om rutiner och om att vi faktiskt bör komma upp på morgnarna, eftersom vi till och från på grund av bland annat ledigheter men tyvärr också sjukledigheter levt lite så där vid sidan om klockan. Man har inte vart tvungen att gå i säng så tidigt, vilket fört med sig lite längre sovmorgnar och dagisfria dagar lite hur som haver. Men eftersom M nu börjar arbeta igen, så tänkte vi rätta till det här nu också så småningom under våren. Sommaren är en annan femma, då är Dottern antagligen hemma hela sommaren innan hon börjar förskolan. Ifall jag är hemma vill säga.

Andra orsaken är den ekonomiska aspekten, eftersom M kör den vägen på väg till arbetet så blir det sålunda inte en extra runda ca. 20 km en timme senare för mej, ja för så långt från stan bor vi.

Men nu sitter jag här i köket med en kopp hett te framför mig och nämns inte skynda på kvällsrutinsrumban för nu ser M och Dottern på "Hauskat kotivideot" (Roliga hemgjorda videon eller vad det nu heter på svenska) och skrattar innerligt och hjärtligt tillsammans.

Redan det att de sitter tillsammans och kommunicerar som tidigare, far och dotter, med en intensivitet som varit försvunnen länge. Då allt varit tyst eller fyllt av tunga tankar och suckar. Man kan liksom TA på glädjen och känna luften vibrera av samförstånd och lika sinnighet. Det får mina ögon att tåras och jag känner en stor tacksamhet. Över att vi, trots alla bakåtslag är tillsammans. 

Kunde jag, skulle jag, fånga skratten som snabbt tar sig in till köket på burk och spara dem till stunder då de kanske skulle behövas. Ta fram burken och pyttelite lätta på locket och lyssna till stojjet och skratten för att sedan igen stänga locket, spara på melodin. Men å andra sidan, de där skratten är till för att flyga fria, till att höras och att glädjas av. Här och nu.

Tänk att så lite, en stund tillsammans kan ge så mycket både till dem där i vardagsrummet och till mej som bara lyssnar och småmyser för mig själv. 

I väntan på nya skratt.

Om jag någongång kommer att bli välsignad med barnbarn så har jag lovat mej själv att jag skall bli en BRA mormor, en så där PASSLIGT bra mormor.

En mormor som finns där för sina barnbarn, leker, berättar sagor, pysslar och kanske också busar lite. Om jag nu inte blir mormor först jag är så gammal att busandet med stor sannolikhet kan förvandlas till brutna ben.

Som mormor skall jag berätta SPÄNNANDE sagor, med prinsessor, drakar och kanske något monster. Jag skall göra det med min alldeles speciella sagoröst som får det att pirra i magen och barnbarnet att darra av förväntan. Jag kommer, om det bara är möjligt, gärna att sova några nätter brevid mina barnbarn då vi träffas, fast då får jag kanske tänka lite om beträffande sagoinnehållet så vi sover över huvudtaget. Vild fantasi är nämligen något som jag haft sedan barnsben och det ser ut att ha blivit överfört åtminstone till yngsta dottern. Så vi får se med innhållet ifall JAG ansvarar för nattsömnen.

Vi skall också baka tillsammans jag och mitt barnbarn. Vi skall göra bulla som vi sedan packar ner i en korg tillsammans med en flaska saft och så går vi på picknick ner till havsstranden. Kanske letar vi lite mask i trädgårdslandet och tar vi med ett metspö ifall vi fick någon fisk Men det där att sätta mask på kroken är inte riktigt min grej, jag tycker SYND om masken så kanske vi sätter bulla som bete. Så skulle vi sitta där brevid varandra på en rutig filt, kisa (t-j-i-s-a) i solen och berätta hemligheter för varandra. Och så släpper vi ut maskarna i trädgårdslandet då vi kommer hem, för vi har hjärtat på rätt ställe och att släppa ut maskar ur fångenskap är något man alltid kan känna sej stolt över. Och så förundrar oss över hur dom snabbt gräver ner sej i myllan. Antagligen i blotta förskräckelsen.

Jag ser det som ett previlegium att få berätta för mitt barnbarn om min mormor och morfar. Och farmor. Min farfar kan jag inte berätta så mycket om för jag var så liten då han gick bort att jag aldrig egentligen lärde känna honom. Om min egen mamma behöver jag inte berätta så mycket, för hon skall leva för evigt så hon får själv berätta, om sin barndom och sina mormorar och morfrar.

Så på tal om MIN mamma, Dotterns mormor, då hon kommer hit ställer hon inte igång med att städa eller laga mat (utom ibland) eller göra andra långrandiga vardagssysslor. För övrigt hatar hon att torka damm, ja städa är inte hennes grej. Så vi låter skiten vara. I huset alltså, inte min mamma, för hon är bäst just så där som hon är, ingen hysterika som skall ta tag i allting, putsa och feja. Nej hon leker med flickan, spelar spel, läser godnattsagor och andra sagor och ännu fler sagor och spelar ännu fler spel. Och ritar en massa kor, hus, bilar, cyklar, flickor, grodor och apor, allt mellan himmel och jord som Dottern kommer på. Hon orkar ge ännu mera fart då tösen redan gungar nästan ända upp till grantopparna och tjutande ber om meeeera fart. Hon pratar med Dottern i det oändliga, eller kanske främst lyssnar eftersom Dottern är välsignad med en lika stor talartalang som sin mor. Men i allafall, hon gör det allra viktigaste en mormor kan göra. Hon FINNS där och är närvarande just den stunden, de timmarna och dagarna.

Det är sådant här en mormor och morfar skall finnas till för, att göra det där lilla extra, som man sedan, då man växer upp och blivit väldans vuxen och livet är fyllt av en massa "måsten" och "hinnas", kan minnas med värme. Kanske behöver man krypa in i de minnena någon gång då man har det extra jobbigt eller bara annars drömma sej tillbaka. Och som mormor behöver ju inte jag heller vara så himla förståndig för jag har rätt att vara lite råddig och gammal. Eller kanske heller lite äldre. Inte gammal. Och ännu är jag ju en bra bit ifrån att bli ens lite äldre.

Att en SÅDAN mormor skall jag också bli. Fast jag skall bo lite närmare mina barnbarn än Dotterns mormor gör (eftersom HENNES dotter (viftar med handen och säger hepp!) flyttade så himla långt bort). Så där PASSLIGT nära.

Ibland då man vill fixa något gott att äta, men kanske tröttnat på varma smörgåsar så är det lätt och behändligt att laga fyllda batonger.

Idén kom jag på då jag köpt frysta baugetter med vitlökssmör, men tyckte dom var för torra och magra att är som sådana. Jovisst, har man även annat tilltugg passar dom bra men som ensamma är dom.....ja för ensamma :D

Så här kommer receptet som från början var en man-tager-vad-man-haver-mix.

- Ett till två paket frysta baugetter med vitlöks- eller kryddsmör.

- Smältost (jag använder oftast vitlöks- eller kantarellsmältost)

- Ketchup

- Skinkskivor (samma som sätts på smörgås)

- Riven ost

1) Låt batongerna tina ordentligt i kylen eller i rumstemperatur, beroende på hur snabbt du vill få dem gjorda. Tinar man inte dem ordentligt är det väldigt jobbigt att få fyllningen satt mellan skivorna då batongen bryts sönder och smöret är hårt som f*n.

2) Sätt ugnen på ca 180 grader

3) Sätt bakplåtspapper på ugnsplåten och batongerna på den.

4) Börja med att breda smältosten mellan varje skiva, dvs. på "väggarna".

5) Spruta därefter ner ketchup mellan alla skivor och bred också ut den på samma sätt som smältosten.

6) Dela skinkskivorna på hälften och vik ner en skivhalva i varje mellanrum så att den blir som ett U med öppningen uup mot kanterna. Man kan göra som man vill men eftersom jag vill att den rivna osten sen hålls I skinkan så brukar jag gåra så här.

7) Riv osten om du inte köpt färdigriven och stick ner en nypa ost i varje mellanrum.

Batongen brukar börja "vrida sej" ju mera fyllning man sätter i så man måste försiktigt "vrida den tillbaka" så att den är så rak som möjligt innan man sätter in den i ugnen så fyllningen hålls där.

Svårt att förklara, men ni märker vad jag menar då ni borjar kocka :)

8) Så in i ugnen på mittersta falsen och gräddas tills brödet är gyllenbrunt och osten smält. Brukar ta ca 10 minuter i min ugn.

Har också gjort samma recept, men bytt ut skinkan mot tonfisk och mögelost. Då måste man bara låta tonfisken rinna av ordentligt innan man sätter den i batongen, annars blir batongen för våt. Tomat gör också batongen för våt, men riktigt tunna paprikaskivor kan man använda om man vill vara lite extra hälsosam i den här fettdrypande historien ;)

Jättegott att äta direkt och sen värma det som blir kvar i mikron nästa dag. OM det blir kvar :)

Men låt dej smakas av en megamängd goda kalorier, den här grejen gillar i allafall VI skarpt.

Idag var jag bara "tvungen" att stanna upp ute på gården en stund för att lyssna till fåglarnas sång.

De kvittrade på i allt högre toner och speciellt en fågel jag inte först fick syn på eftersom den satt högst uppe i en hög björk, sjöng så otroligt vackert.

Jag stängde ögonen, sållade bort alla onödiga tankar och bara lyssnade.

Så mycket vackert det finns runt om en som man egentligen inte tänker på, som på sätt och vis alltsom oftast blir taget för givet.

Vinden till exempel, först då jag faktiskt stod stilla med slutna ögon så lade jag märke till hur den sakta susade fram mellan trädtopparna, inte ännu så varm, men helt klart bar den med sej en doft av vår. Doften av skog som så småningom håller på att vakna ur sin vintersömn och av floden som flyter förbi en bit härifrån, men ännu bara på några ställen brutit sej genom istäcket.

Först då märkte jag också att snön håller på att smälta uppe på taket, dripp-dropp, dripp-dropp, trillade dropparna ner i snön nedanför. 

Jag kunde ha stannat där hur länge som helst ifall jag hade haft en plats att krypa upp på, invirad i en tjock filt. Men ännu får det vänta till det blir lite varmare.

Nu då jag själv, för stunden är arbetslös tycker jag att jag mycket väl kan ta ställning till hur jag personligen tycker att saker och ting borde skötas i vårt lilla land som hela tiden tycks styra alltmer ut på sjufamnars vatten.

Visst, yttrandefrihet angående detta har man även då man arbetar, men då står man de facto ofta i den situationen där de som inget arbete har, bestämt anser att du skall inte ha en åsikt för du har ett arbete, du vet absolut ingenting om hur det är att vara arbetslös eller att vara fattig så HÅLL KÄFTEN! Det är bara att följa med olika diskussioner på nätet så är man på rade med den saken. Men jag kan inte klandra dem, i en desperat stund eller på kanten till ett ofantligt djup där följande steg obönhörligt bär utför eller om man kanske redan står där nere i mörkret på bottet utan att hitta en väg upp, då skulle jag också tänka så.

Då känner man sej faktiskt lite skyldig. Att jag har det så bra att jag har ett arbete att gå till och kanske någon gång en extra euro jag kan använda till något helt oväsentligt eller kanske överraska någon med en oväntad gåva.

Men det har nog varit mera undantag än regel om jag kunnat göra det, alltsom oftast har pengarna gått till lån, räkningar, mat och andra nödvändiga utgifter. På tal om detta så ser vår Paris-kassa fortfarande oroväckande skral ut, en tionde del av småpengsflaskan är fylld och så som läget är nu, lär den inte fyllas heller. Oberoende så anser jag redan det att man kunnat betala räkningarna, att man haft mat på bordet och en renbäddad säng i ett någolunda varmt hus har varit en stor lyx. Jag vet inte om jag ens behöver  nåt mer........

Men för att återgå till saken:
Rätt snabbt kollade jag upp på nätet, tex. i Nyland kan EN TE-byråtjänsteman HA UPP TILL 600 ARBETSLÖSA ARBETSSÖKANDE! ( http://www.mtv.fi/uutiset/kotimaa/artikkeli/te-toimiston-virkailijalla-jopa-600-asiakasta-ministeri-en-voi-taikoa-rahaa/5216302 ) vilket betyder att om man spetsar till det (vilket inte alls är så värst tillspetsat med tanke på omständigheterna):
Om denna tjänsteman skulle träffa 5 kunder/dag så skulle det gå åt 120 dagar för att ha gått igenom alla kunder. Eftersom vi har ca.220 arbetsdagar/år så skulle hon kanske just och just hinna träffa samma person TVÅ gånger/år! TE-byrån om någon instans borde vara den som stöder då man faller utanför arbetsmarknaden., alltså åt helvete är det!

Personligen tror och vet jag att största delen som arbetar inom denna sektor skulle vilja hjälpa den arbetssökande, alla arbetssökande, men så som det ser ut idag dras det hela tiden in på TE-byråns personliga serviceutbud, dvs. allt sköts mer eller mindre via telefon eller nätet och resurerna stramas åt så det finns det helt enkelt inte TID eller möjlighet att ge personlig service hur mycket än viljan finns. Vilket betyder att en stor del av förändringsförslagen här nedan som jag själv tror skulle ge resultat är VÄLDIGT beroende av att ovannämnda ofattbara realitet borde ändras på! Men nu går jag inte in på den förändringen utan koncentrerar mej på de arbetslösa:

Det som många arbetslösa verkar förbi ser eller inte bryr sej om är att pengarna man lyfter inte är inkomster, utan stöd som skattebetalarna på sätt eller annat står för. Man tycker kanske att det inte lönar sej att arbeta om inte lönen är minst XXXX euro/månad, men tänker inte på att det finns massor av människor som inte förtjänar mycket mer efter kostnader för arbetsresor, dagvårdsavgifter med mera. Man orkar kanske inte heller bry sej om långtida konsekvenser, att man tex. i något skede står med en evinnerligt liten pension då man inte införtjänat någon. Vilket betyder att man får traggla på minsta minimi till dödedag. Vilket hemskt scenario!

Så småningom börjar den här "trenden" också utvidgas över generationsskiften; där mamma och pappa varit arbetslösa och inte haft så värst panik med att bryta situationens gång är det lättare för barn att anamma samma livsstil dvs. leva på samhället. Och kompisarna, det är helt okej att sitta utan utbildning, utan jobb, spela eller jamma nätterna igenom och sova om dagarna......det är dagens melodi, YO MAN, vi lever bara EN gång!  Inte okej för alla, men många.

Så var står jag i denna dystra melodi som bör ändras från moll till dur?

Då den arbetslösa personen ifråga faktiskt fått det personliga stöd han/hon behöver och lyft arbetslöshetsunderstöd i ett år, men kanske inte ändå hittat en lösning som bär långsiktigt eller int går att förverkliga just då, men hoppeligen undgått alla helvetiska scenarion jag just nämnde, då skulle han/hon börja lyfta så att säga en medborgarlön som samtidigt medför en skydighet att på sätt eller annat delta i att upprätthålla vissa funktioner i samhället.

Tex. genom att hjälpa inom de områden där man nu med ljus och lykta söker frivilla som vill hjälpa till då det dras in på resurser. Som exempel inom väntjänsten, som stödperson för unga, som tillfällig bärplockare om man njuter i skog och natur, som extrahjälp att skuffa snö eller klippa gräs, göra naturstigar, gallra skog mm. som hjälp vid en Arbiskurs eller som gesäll inom en branch man vill utbilda sej inom osv. osv. Viktigt vore att man samtidigt parallellt med detta hela tiden gör uppföljning och tar i beaktande vart personen i fråga är på väg, vilka målsättningar han/hon har och att arbetserfarenheten ses som en merit, inte som belastning. 

Personligen tror jag att man på så vis skulle minska på alla de problem som följer långtidsarbetslösheten i spåret, människan skulle som helhet vara friskare, man skulle inte isolera sej eller ha dygsrytmen åt helvete, inte dricka varje dag, inte på samma sätt belasta sjukhälsovården vilket, om det tex. blir frågan om svåra och djupa depressioner är mycket kostsamma för samhället, ekonomin skulle småningom stabiliseras och även inom den sektorn skulle man få stöd för att få pengpungen på rätt köl.  Ja exemplen är många men sanningen är att långtidsarbetslösheten  nästan alltid går hand i hand med andra problem. Vilket som sen kom först, ägget eller hönan?

Nu har ju jag inte gjort någon som helst beräkning på hur mycket detta skulle inverka rent ekonomiskt dvs. i euron euron och euron, men så här med vanligt sunt förnuft så har jag dragit vissa slutsatser:

Medborgarlönen skulle medföra mindre skatteprocent, man skulle införtjäna pension mm. Man skulle inte göra fulla dagar, utan ett visst timantal, beroende på bransch och aldrig under minimilön. Tex inom väntjänsten om normal minimilön är 10€/h så skulle man jobba ca 3h/dag dvs. om arbetsmarknadsstödet skulle vara som idag, ungefär 32€/dag. Vilket betyder att det inte skulle vara frågan om slavgöra utan man skulle behandlas som alla andra, men också ta sitt ansvar och göra skäl för pengarna man får!

Eftersom man skulle betala mindre skatt skulle också köpkraften öka. Och eftersom det är BRUTTO-inkomsterna som räknas vid både dagvårdsavgifter och bostadsbidrag så skulle de inte ändra eftersom inkomsterna inte just i det här skedet av livet skulle vara större -> bidragen skulle få vara kvar. Å andra sidan, beträffande utkomststöd så skulle man kanske inte ha rätt till det, men själv anser jag att den förmånen skall nyttjas då man faktiskt behöver pengarna, inte för att man kan.

Till sist i min lista, men inte minst finns de som om och om igen försöker ta sej ur detta, sätter on arbetsansökningar om och om igen, deltar i kurser och utbildningar, aktiverar sej genom hobbyn, faktiskt ger ALLT för att komma (upp och) vidare. Man kan inte annat än lyfta på hatten, jag TROR och VET att de till slut lyckas. Bara man orkar tro på sej själv och framtiden, på en bättre framtid. Men också de skulle säkert ibland behöva det stöd jag nämnde om här uppe, om inte annat än då man satt in 40 arbetsansökan och fått 40 "Tack för visat intresse, men tyvärr......." Men som sagt, man kan inte annat än lyfta på hatten!

Jag tror i alla fulla fall att människan skulle MÅ bättre att ha någonting att göra, familjen skulle må bättre, man skulle ha en plats i samhället, vidga sina kunskaper, sina sociala kontakter, öka möjligheterna att hitta lösningar som baserar sej på försök (ibland kanske också misstag) och erfarenheter, man skulle ha någon med yrkesmässig kompetens som stöder och som opartiskt kan hjälpa en att hitta en bra lösning.

SÅ
detta är mina tankar kring ämnet ifråga, säkert finns det många om och men och undantag, men likväl min åsikt.

Fast jag här tidigare förutspådde att mina disktrasor kanske inte kommer att bli PRECIS som jag planerat så kan jag  stolt, med  magen in och bysten ut säga att jag lagar GOD mat! 

Okkej, okkej, visst har magen växt och bysten med, men åtminstone det senare nämnda håller sträck . Hade inte alls tänkt nämna att baken också brett ut sej, för "finns det hjärterum finns det stjärterum". Och ett stor hjärta har jag, helt logiskt att även baken tar sin beskärda del. För det är väl det ordpråket gäller :)

Men vi ska inte gå in på mera detaljer med bla. selluliter och för tillfället oputsade ögonbryn så nu återgår vi till mat.

Redan som yngre minns jag att jag tyckte om att hjälpa till hemma, jag precierar: i köket, för att släpa sej ur sängen varje lördagsmorgon för att städa var en himla plåga som antagligen satt sina spår eftersom jag ALDRIG infört den rutinen.

Men för att inte gå in på detaljer innehållande bla.  en massa strid och lip då lillasyster lämnade odammsugat under sängarna och jag kom efter med våt golvmopp och allt damm fastnade i den, herregud har förträngt hur allt slutade. Så vi återgår till mat.

Min mamma gjorde god mat. Det hon bakade var också jättegott. Inte för att hon kanske var så förtjust i att laga mat eller att baka (har hon nu på senare år sagt), men konsten hade hon definitivt lärt sej av sin mamma, min mommo som skötte både mat och bak i min mors barndomshem. Man använde grädde och smör, inga lättans lightprodukter med E-det-ena-E-det-andra-förteckningar långa som synden.

Pappa åter gjorde guddomliga fiskrätter, allt från gravad forell eller sik, vassbuk, inlagd sill, fiskrom till stekt, kokt, rökt eller fisk gjord i ugn. Pappas pappa, min farfar var fiskare i den Östra Åboländska yttre skärgården, där man i karga förhållanden kämpade för att varje dag ha mat på bordet. runt vilket det förutom mina farföräldrar, satt åtta syskon. Det var många munnar att mätta och pappa var redan från unga år van vid att varje dag åka ut till havs med sin far för att lägga otaliga nät samt stiga upp i ottan för att åka och vittja dem.

Redan som ung lärde också jag mej ro, lägga nät, ta upp dem, vittja näten och i ett senare skede rensa fisken. Eftersom vår familj inte bodde ute i skärgården, gjorde vi detta då familjen under sommaren åkte ut till farmor eller ifall vi semestrade lite längre in i skärgården där min mormors barndomshem finns. Jag har alltid varit stolt över ha den här kunskapen och att fiska är något jag gärna skulle göra ännu i den dag om tillfället gavs. Dottern har ända från liten lulltått gärna ätit fisk, egentligen allt som satts på bordet och redan som 4-åring lärt sej slanta. Så småningom kommer hon nog också att få lära sej det jag kan, en sådan kunskap kan man inte låta gå förlorad.

Vi har länge drömt om att kunna köpa en sådan där puttputtare som vi kunde åka ut till havs med. Där man kunde sola på däck och där det vid relingen fanns en liten stege från vilken man kunde ta sej ett dopp. Med kajuta, en liten kyl och kokmöjligheter samt med värmesystem, så då man till kvällen stänger pressun så skulle det bli så där mysigt varmt och man skulle så småningom vaggas till sömns av vågorna. Man skulle vakna till ljudet av sjöfåglar, havets vindar och solens strålar. Och man skulle inte över huvudtaget ha brått någonstans. Vem vet, kanske i nåt skede, det skadar inte att ha drömmar.

Som ni märker, jag började vid byst och bak, nu slutar jag vid båt med tak. Sköt om er allihopa.

  

Eftersom jag mer och mer gått inför återanvändning så kom jag, efter att sett mej led på våra disktrasor som efter fem fingrar och en knyck, varit färdiga att slängas, att NU, nu har jag TID att börja sticka/virka ekologiska disktrasor som jag efter bykmaskinstvätt kan använda om och om igen.

Sagt och gjort, jag satt förra söndagseftermiddagen och googlade främst bloggar där stick- och virkfantaster gjort och använt disktrasor i minut och parti av olika slags garntyper och sedan jämfört kvalitén, listat upp allt i plus och minusstaplar. På basen av detta kom jag fram till att Blend Bambo-garnet skall jag pröva, namnet var till och med lätt att komma ihåg :)

Så jag satte in beställningen redan samma kväll; rosa, turkos, limegröna och vita nystan. Härliga färger nu inför våren.

MEN

sedan började jag kolla beskrivningar på hurdana det lönar sej att göra för att trasorna främst skall torka så fort som möjligt mellan varven. 

I det skede slog det mej att detta projekt kanske inte ALLS blir färdigt så snabbt som jag tänkt mej, för JAG hade ju tänkt mej att sticka rätt och avigt eller virka nåt väldigt enkelt. Men inga hål, luftmaskor, överslag (eller vad det nu heter) eller mönster över huvudtaget.

Plötsligt ploppade ett gammalt minne upp från tiden då jag gick i högstadiet och vi hade textilslöjdstimme. Jag var tvungen att virka något (det var alla) för att vår fem-före-pensions-lärarinna skulle kunna betygsätta mina kunskaper också inom det området. För mej, som alltid varit syfantast, dvs. gillat att fräsa på med symaskinen så man snabbt får saker och ting gjort, var utmaningen nästan oöverkomlig. 

MEN

jag hittade en beskrivning på en pytteliten duk (stor som ett glasunderlag) som jag sedan knåpade ihop tillika som jag jämt och ständigt stod vid katedern för att få hjälp. Till sist skulle den lilla, lilla duken ångpressas med strykjärn innan den betygsattes och då lyckades jag få en röd tuschfläck på den som ju inte gick bort. Lärarinnan, med sitt fint uppsatta, tuperade hår och läppstift, snörpte på munnen och konstaterade att jag nog inte hittat virkarglädjen precis.Vi var väldigt ense om den saken.

MEN

jag bestämde mej för att denna söndagskväll, eftersom garnen redan var beställda, att åtminstone läsa igenom beskrivningarna som både författaren/bloggaren och läsarna nämnde som "väldigt enkla". Kom till första raden, som var satt inom *text*, så mycket förstod jag att denna livsviktiga rad (med tanke på om denna luftiga disktrasan över huvudtaget skulle födas), den skall man göra om och om igen tills trasan är färdig.

OKEJ, det här fixar jag nog tänkte jag för mej själv och småmyste, jag såg redan framför mej hur både släkt och vänner fick ekologiska disktrasor, FINA ekologiska disktrasor i FINA färger och hur de ÅÅÅÅ:ade och OIOIOIOI:jade över den fantastisk idén,den fina gåvanoch mina talanger. DET ni!

....tills jag läste vad man skulle göra:

*kolme pylvästä ja yksi ketjusilmukka*

*tre staplar och en kedjeögla* eller något ditåt....

Alltså VADÅ, hur GÖR man? Blev liksom stopp direkt och jag fick sätta mej att googla steg-för-steg-beskrivningar (förbannat med "steg" fanns det ju inbäddat i denna lilla oskuldsfulla rad, det var redan konstaterat), men herregud jag blev ju inte klokare för det???? Jag som tituleraar mej som HÄNDIG, satt absolut handfallen!

Men vilka FINA bilder, kolla här:

http://prinsessajuttu.blogspot.fi/2013/03/uusia-tiskiratteja-eiku-liinoja-siis.html

Visst skulle det vara härligt att kunna göra dessa.

HUR SOM HAVER,

Kom fram till att mina vänner och bekanta får lov att torka sina trasor tex. med hårfön så de hålls "luftiga", för om jag ingen hjälp får, blir nog mina FINA disktrasor något HELT annan än de på bilderna. Kanske, bör nämnas med tanke på att jag vill försöka avsluta alla mina blogginlägg i positiv stämning, blir mina trasor nog mera PERSONLIGA till och med.

Och det är ju DET och TANKEN då jag ger gåvan som räknas.

Eller hur? :D

Nu är paketet för övrigt redan på posten, klar att avhämtas, så vi återkommer. Eventuellt. Man kan väl inte skicka TILLBAKA garnen efter att man prövat på att sticka/virka......?

(bilden kopierad från nätet: kotimannikossa.blogspot.com)

Mitt arbete tog slut vid årsskiftet. Jag som länge arbetat inom samma organisation vaknade upp till realiteten där jag inte längre behövde stiga upp 05:15 på morgonen för att hinna med allt från att ta ut hunden, göra en slarvig make-up, få till håret och fixa ätbart att ta med på arbetet, medan klockan obönhörligt tickar iväg *tick-tack*.

Väcka dottern (vilket inte alla gånger visat sej vara så lätt), ha ett jättebra tålamod medan hon klär på sej, gäspar, blir sittande utan att riktigt komma igång, kolla att hon har allting med till dagis; utekläder, extrakläder, mjukisdjur osv. hjälpa att bylta på ytterkläderna, vilket många gånger orsakade svett och svordomar, herregud vilken mängd *tick-tack*

Starta bilen, på med värmen, skrapa rutorna, kolla att inte snön hittar in under byxbuntarna, kolla en extra gång att man fått allting utsläpat, lamporna släckta, ytterdörren låst och att dottern sitter bekvämt på baksätet med säkerhetsbältet fastknäppt *tick-tack*

Så iväg ut till riksväg 8 för att iband ha tur med att kunna svänga ut direkt utan att stanna, medan vi andra gånger fått sitta där i 10-15 minuter innan det öppnat sej en lucka i trafiken. Så gasen i botten, in till stan, hitta parkeringsplats vid dagis, ta flickan i ena handen och grejerna i den andra, ut i kylan och in i värmen - godmorgon, godmorgon, här kommer en trött flicka som behöver en famn att morgna sej i - av med ytterkläderna, på med innetossorna - mamma älskar dej, ha en bra dag vännen, vi syns på eftermiddagen - tack och hej, ut i bilen, dra andan, kolla klockan, starta bilen och iväg mot arbetet som fanns 46km hemifrån  *tick-tack*

Full rulle hela dagen, i ungefär 8,5 timmar: klienter, möten, dokumentering, telefonsamtal, besök hos företag och olika myndigheter, diskussioner, skloningar mm. och javisst mat och en massa skratt *tick-tack*.

Sedan samma rutt som ovan fast i omvänd ordning, snabb butiksrunda, hemma vid 17:00, ut med doggen, eld i spisen, mat och annat som hör vardagen till samt umgänge med familjen *tick-tack*

Till slut i säng, godnattsaga, puss, puss, puss och kram och så småningom iväg på äventyr med John Blund.

Inget märkligt med detta, så gott som varje småbarnsfamilj känner igen vardagslunken.

Men ÄNDÅ

Känslan var tudelad; eftersom jag arbetat med långtidsarbetslösa människor som även haft mycket andra problem (psykiska, fysiska, problem inom familjen, alkohol- och/eller drogmissbruk, ekonomiska problem mm.) så kändes det väldigt skönt att för stunden få stänga dörren och enbart tänka på sej själv.

Men å andra sidan, jag har arbetat sedan jag var 14 somrar gammal och har bara varit hemma då jag varit mammaledig eller under väldigt korta perioder (några månader) innan följande arbete dykt upp, så det kändes konstigt att inte längre ha ovannämnda, rutinerade vardag att snurra. Ja känslan var lite som att bli stående på land och se båten puttra förbi utan att, som vanligt plocka upp mej. Bortglömd, ensam.

Allra mest saknade och saknar jag nog arbetsgemenskapen, kollegorna, alla tokroliga situationer, skratt och minnen, men även känslan då man verkligen kunnat hjälpa och hittat hållbara lösningar tillsammans med klienter som redan, åtminstone delvis gett upp hoppet om en bättre framtid. Också friheten att utveckla sej själv och olika arbetsmetoder, det hade inte lyckats utan en bra arbetsgivare. Samt ett bra förtroende där man öppet kunnat prata om egentligen allt. Visst saknar jag dem också. Ja allihopa.

Men ÄNDÅ

ändå tror jag att allt har sin tid, tid att hjälpa andra och tid att stanna upp och hjälpa sej själv, så man åter igen blir hel och stark. Överlåta båten till någon som just nu hittar de rätta vindarna och vågorna, tankar båten då det behövs, putsar och fejar. Medan jag själv, osminkad, med rufsigt hår, sätter mej ner på stranden och vinkar leende mot båten som varje dag kör förbi. 

Utan klocka.

(bilden tagit från nätet).